Hon hade en hund. Den var stor, svart lurvig, ouppfostrad och hyperaktiv. Det var hunden som var ute och gick med henne, i stället för tvärt om.
Eftersom jag själv alltid arbetat med hundar, så jag såg omedelbart potential, vi kunde använda oss av hennes hund, till ett friskare/sundare liv.
Vi började med sakta men säkert promenera varje dag och under hennes tid hos oss fick hon lära sig att hantera sin stora svarta hund. Hon fick även lära sig att ha hunden framför sig i en sele och kopplet sittande i ett skärp runt midjan. Allt för att hon själv skulle kunna gå med stavar, gå ner i vikt och bli rörligare och med stor tanke på hennes Diabetes 2.
För varje dag som gick blev hon gladare och smalare och till slut gick hon sex kilometer varje morgon. Jag gladdes oerhört med hennes kämpaglöd, men framförallt av hennes glädje. Hon berättade varje dag om hur roligt det var att träffa andra hundägare, diskussionerna med andra, det sociala samspelet hon fick med andra och hon fortsatte att gå ner i vikt.
Jag fick fram en praktikplats på brukshundsklubben och livet strålade ur hennes ögon, som en blomma som växte fram mitt framför mig. Det var helt fantastiskt att få se och att få vara med om hennes resa.
I dag arbetar hon som instruktör på brukshundsklubben, hon är smal och nätt, har ingen diabetes kvar och hon älskar livet. Hon är en mycket glad och pigg pensionär.
Då och då stöter jag ihop med henne och i dag är det hon som ger mig energi, livsenergi.